Israeliterna blir slavar i Egypten

1 Detta är namnen på Israels söner, de som kom till Egypten tillsammans med Jakob, var och en med sitt hushåll: ² Ruben, Simeon, Levi, Juda, ³ Isaskar, Sebulon, Benjamin, ⁴ Dan, Naftali, Gad och Aser. 

⁵ De som härstammade från Jakob var sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten. ⁶ Sedan dog han och alla hans bröder, hela det släktet. ⁷ Men Israels barn var fruktsamma och växte till. De förökade sig och blev mycket talrika, så att landet blev uppfyllt av dem.

⁸ Och en ny kung framträdde i Egypten, en som inte kände till Josef. ⁹ Han sade till sitt folk: ”Se, Israels barns folk har blivit alltför stort och mäktigt för oss. ¹⁰ Vi skall därför gå klokt till väga med dem. Annars kanske de förökar sig ännu mer, och om det blir krig kan de gå samman med våra fiender och föra krig mot oss och sedan ge sig av från landet.” ¹¹ Man satte därför arbetsfogdar över dem och plågade dem med slavarbete. De byggde förrådsstäderna Pitom och Raamses åt farao. ¹² Men ju mer man plågade dem, desto mer förökade de sig och desto mer spred de ut sig, så att man hyste fruktan för Israels barn. ¹³ Egyptierna tvingade israeliterna att arbeta som slavar. ¹⁴ De gjorde livet svårt för dem genom hårt arbete med murbruk och tegel och med allt arbete på fälten, ja, med alla slags arbeten som de tvingade dem att utföra.

¹⁵ Kungen i Egypten talade med dem som förlöste de hebreiska kvinnorna, en av dem hette Sifra och den andra Pua, ¹⁶ och han sade: ”Se efter vad de hebreiska kvinnorna föder, när ni förlöser dem: Om det är en son så döda honom, om det är en dotter så låt henne leva.” ¹⁷ Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiske kungen hade befallt dem utan lät barnen leva. ¹⁸ Då kallade kungen till sig barnmorskorna och sade till dem: ”Varför har ni gjort på detta sätt och låtit barnen leva?” ¹⁹ Barnmorskorna svarade farao: ”Hebreiska kvinnor är inte som egyptiska. De är livskraftiga, och innan barnmorskan kommer till dem har de fött.” ²⁰ Och Gud lät det gå väl för barnmorskorna, och folket förökades och blev mycket talrikt. ²¹ Eftersom barnmorskorna fruktade Gud, välsignade han deras hus.

²² Då befallde farao allt sitt folk: ”Alla nyfödda pojkar skall ni kasta i Nilen, men alla flickor skall ni låta leva.”

Moses födelse och räddning

2 En man av Levi stam tog till hustru en levitisk kvinna. ² Hustrun blev havande och födde en son. Hon såg att det var ett vackert barn och höll honom gömd i tre månader. ³ Men när hon inte kunde gömma honom längre, tog hon en korg av papyrus och strök på jordbeck och tjära, lade barnet i korgen och satte den i vassen vid Nilens strand. ⁴ Hans syster ställde sig på avstånd för att se vad som skulle hända med honom.

⁵ Och faraos dotter kom ner till floden för att bada, och hennes unga hovdamer gick längs floden. När hon fick se korgen i vassen skickade hon dit sin slavinna för att hämta den. ⁶ Hon öppnade den och fick syn på barnet, och se, det var en pojke, och han grät. Hon kände medlidande med honom och sade: ”Det här är ett av de hebreiska barnen.” ⁷ Men hans syster frågade faraos dotter: ”Vill du att jag skall gå efter en hebreisk amma som kan amma barnet åt dig?” ⁸ Faraos dotter svarade henne: ”Ja, gör det.” Då gick flickan och hämtade barnets mor. ⁹ Och faraos dotter sade till henne: ”Tag med dig det här barnet och amma det åt mig, så skall jag ge dig lön för det.” Kvinnan tog då barnet och ammade det. ¹⁰ När pojken hade vuxit upp förde hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose, ”för ur vattnet har jag dragit upp honom”, sade hon.

Mose flyr till Midjan

¹¹ En dag när Mose hade blivit vuxen, gick han ut till sina bröder och såg på deras slavarbete. Han fick se en egyptier som slog en hebreisk man, en av hans bröder. ¹² Då vände han sig åt alla håll, och när han såg att det inte fanns någon annan människa där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden. ¹³ Nästa dag gick han ut igen och fick då se två hebreiska män i slagsmål. Då sade han till den som gjorde orätt: ”Skall du slå din landsman?” ¹⁴ Han svarade: ”Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern?” Mose blev förskräckt och tänkte: ”Då har saken i alla fall blivit känd.” ¹⁵ Farao fick också höra om detta och ville döda Mose. Men han flydde undan farao och bosatte sig i Midjans land. Där satte han sig vid en brunn.

¹⁶ Prästen i Midjan hade sju döttrar. De kom för att hämta upp vatten och fylla hoarna och vattna sin fars får. ¹⁷ Då kom herdarna och drev bort dem, men Mose grep in och hjälpte dem och gav deras får vatten. ¹⁸ När de kom hem till sin fader Reguel, sade han: ”Varför kommer ni hem så tidigt i dag?” ¹⁹ De svarade: ”En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna. Han hämtade till och med upp vatten åt oss och vattnade fåren.” ²⁰ Då sade han till sina döttrar: ”Var är han? Varför gick ni ifrån honom? Bjud in honom att äta med oss.” ²¹ Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, som gav honom sin dotter Sippora till hustru. ²² Hon födde en son och Mose gav honom namnet Gersom, ”för”, sade han, ”jag har blivit främling i ett främmande land.”

²³ Det gick en lång tid, och under den tiden dog kungen i Egypten. Men Israels barn suckade och klagade över sitt slaveri, och deras rop över slaveriet steg upp till Gud. ²⁴ Gud hörde deras klagan och kom ihåg sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. ²⁵ Och Gud såg till Israels barn, och Gud kändes vid dem som sina.

Gud kallar Mose vid den brinnande busken

3 Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan. En gång drev han fåren bortom öknen och kom till Guds berg Horeb. ² Där uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden utan att busken brann upp. ³ Då tänkte Mose: ”Jag måste gå dit och betrakta den underbara synen och se varför busken inte brinner upp.”

⁴ När Herren såg att han gick för att se efter, ropade Gud till honom ur busken: ”Mose! Mose!” Han svarade: ”Här är jag.” ⁵ Då sade Gud: ”Kom inte hit! Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark.” ⁶ Och han sade: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då dolde Mose ansiktet, ty han bävade för att se på Gud. ⁷ Herren sade: ”Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner till deras lidande. ⁸ Därför har jag stigit ner för att rädda dem undan egyptierna och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung, det land där det bor kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebusiter. ⁹ Och se, ropet från Israels barn har kommit upp till mig, och jag har också sett hur egyptierna förtrycker dem. ¹⁰ Gå nu! Jag skall sända dig till farao, och du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten.”

¹¹ Men Mose sade till Gud: ”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?” ¹² Han svarade: ”Jag är med dig. Och detta skall för dig vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, skall ni hålla gudstjänst på detta berg.” ¹³ Då sade Mose till Gud: ”När jag kommer till Israels barn och säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn? vad skall jag då svara dem?” ¹⁴ Gud sade till Mose: ”Jag är den Jag Är.” Och han sade vidare: ”Så skall du säga till Israels barn:Jag Ärhar sänt mig till er.”

¹⁵ Och Gud sade ytterligare till Mose: ”Så skall du säga till Israels barn: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Detta skall vara mitt namn för evigt och så skall man kalla mig från släkte till släkte. ¹⁶ Gå nu och samla de äldste i Israel och säg till dem: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för mig, och han har sagt: Jag har sett till er och vet vad man har gjort mot er i Egypten. ¹⁷ Därför säger jag: Jag skall föra er bort från lidandet i Egypten och upp till kananeernas, hetiternas, amoreernas, perisseernas, hiveernas och jebusiternas land, ett land som flödar av mjölk och honung.

¹⁸ De kommer att lyssna till dina ord, och du skall tillsammans med de äldste i Israel gå till kungen i Egypten och säga till honom: Herren, hebreernas Gud, har visat sig för oss. Låt oss gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren, vår Gud. ¹⁹ Men jag vet att kungen i Egypten inte kommer att låta er gå om inte en stark hand tvingar honom. ²⁰ Jag skall därför räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags under som jag skall göra där. Sedan kommer han att släppa er. ²¹ Och jag skall låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon, så att ni inte kommer att gå med tomma händer när ni drar bort. ²² Nej, varje kvinna skall av sin grannkvinna och av den kvinna som bor i hennes hus begära föremål av silver och guld och även kläder, som ni skall sätta på era söner och döttrar. Så skall ni ta byte från egyptierna.”

(OBS! Denna text är under uppbyggnda och kommer att fyllas på allteftersom)

Om du själv vill läsa vidare i andra översättningar så finns de på biblegateway.com