Livets Tåg – krönika av Claire Nilsson

På ett tåg fann jag mig, tåget innehöll flera kupéer som kallades bland annat för områden, städer, byar och länder. I min kupé var det många människor, både nära och okända. Några steg av för att få komma vidare hem.

Ibland så hann de inte ens säga adjö till varandra innan de skildes åt. Innan de kom fram till sin slutgiltiga station. Där fanns det också en lokförare som körde tåget. Ingen annan kunde köra livets tåg annars, ingen annan kunde hantera tåget i och med att det var han som uppfann det med alla vagnar, alla kupéer, alla sittplatser och alla andra små och stora detaljer.

Lokföraren var och är alltid med och han hjälpte/hjälper verkligen till när det krisade/krisar. Han kände sig dock långt bort från sina passagerare,  när han försökte framföra olika instruktioner och nyttiga rekommendationer för passagerarnas hälsas skull. Kopplingen gick inte längre att laga och alla kupéer kunde inte kommunicera med lokföraren.

Människorna levde i sorg länge; de krigade, bråkade och dödade varandra och efteråt  när det var försent så grät de och ropade

* ”hallå”, lokföraren du som uppfann tåget och lovade att hjälpa oss att få leva i frid och fröjd. Ska du inte längre höra oss?

* Jo svarade han om ni bara skulle lyssna på mig utan att låta dem  som bor längst bak på tåget, de som stör och hittar på massa förstörelse bara för att sticka ut och  visa att de finns. NI Får Aldrig   Glömma Att Det Är Fri Vilja Som Gäller Här på Tåget.” Men som vanligt inte många som hörde.

I sista vagnen på tåget fanns det också mängder med änglar i olika kupéer. Osynliga blygsamma änglar, några var snälla, fridfulla och skapade harmoni, glädje och frid, och några andra var exakt tvärtemot de första, de var onda, elaka och skapade hat, stök och bråk. Eftersom änglarna var osynliga, och kunde gå genom alla gränsvärden, så kunde dessa gå vart de ville till människorna och skapa antingen frid och välmening, eller hat som fick stora svårigheter och sorger till följd.         

När någon nära försvann från tåget, då påmindes många om deras beroendeställningen, men många ”som sagt” tycktes inte  längre höra hur tröstade de blev av lokföraren som ropade i högtalaren och sade var inte rädda längre, det finns ett hopp, ge inte upp, du är  mitt barn  och jag älskar dig. Även de som dör och tror på mig och håller det jag säger, även om de dör här och nu, så lever de här hos mig i en annan dimension,  här hos mig blir deras slutgiltiga station, deras hem där ingen eller inget ont kan nå dem längre.

Det återstod bara att lokföraren förvandlades genom sitt ord och levde ett mänskligt liv från början till slut, och trots att han var kapabel att göra vad som helst, tex. att födas hos en rik kung eller sultan som kunde skämma bort honom hela hans liv, så som han förtjänar som en kung, så valde han att leva i ett fattigt familjehem där de bodde i all enkelhet i en kupé. Han gjorde allt för att få alla passagerare att  trivas, lyssna på och lära sig av sina missar och komma tillbaka och be om förlåtelse som man kommer till sina föräldrar.

 Jag vill passa på och tacka alla som åkte i min kupé med mig…

Claire Nilsson
– Krönikör